Kan ett svenskt Chinatown inte vara en tillgång?

Varför är det ett problem att människor i en viss etnisk grupp väljer att bosätta sig i samma område? För vem är det ett problem om individer klarar sig bra utan språkkunskaper och kännedom om rådande värderingar och normer i Sverige? Det undrar statsvetaren Andreas Johansson Heinö som nu efterlyser en ideologisk debatt om integration.

Vänster–högerskalan regerar sedan lång tid tillbaka enväldigt i svensk partipolitik. Nya partier må tillkomma och gamla partier byta politik, men den grundläggande dimensionen utmed vilken partier och politik sorteras består.

Även om det är föränderligt vad som räknas som vänster- respektive högerpolitik är få konflikter lika grundläggande för skalans existens som avvägningen mellan jämlikhet och frihet. Till vänster prioriteras jämlikheten på frihetens bekostnad och vice versa till höger.

Ur detta perspektiv är den svenska integrationsdebatten en anomali: i den mån frihets- och jämlikhetsargumenten alls dyker upp – överlag är det en debatt med grumliga skiljelinjer – är det inte där man förväntar sig dem.

Multikulturalismen – en ideologi som prioriterar identitet före klass och kulturellt erkännande före ekonomisk jämlikhet – har i Sverige liksom i många andra länder i Europa främst haft förespråkare till vänster (och ännu mer inom gröna partier). Visserligen har röster höjts inom svensk vänster de senaste åren som ifrågasätter hur identitetspolitiken kan vara förenlig med vänsterns klassiska ideal om solidaritet och social sammanhållning, men det är alltjämt till vänster man i Sverige kan förvänta sig att finna de mest uttalade förespråkarna för minoriteters rätt att vara annorlunda, även när detta innebär att svensk lag behöver ändras.

Samtidigt formuleras borgerlig integrationspolitik alltjämt på vänsterns planhalva. Ser man till såväl konkreta förslag som politisk retorik är det ofta svårt att skilja integrationspolitik från jämlikhetspolitik. Ju mindre skillnaderna är mellan grupper (svenskar och invandrare) på aggregerad nivå, desto mer lyckad anses integrationen. Detta vilar på ett synsätt enligt vilket det är ett problem när etnicitet samvarierar med sociala, ekonomiska eller politiska faktorer. Om en etnisk grupp är koncentrerad till ett visst bostadsområde eller till en viss yrkessektor betraktas den automatiskt som segregerad.

Men detta är ett normativt antagande. Givet denna logik skulle ett Chinatown i en svensk stad aldrig kunna vara en tillgång, enbart en belastning. Svenska borgerliga partier har inte lyckats förklara varför det är ett problem att individer som identifierar sig med exempelvis en viss etnisk grupp väljer att bosätta sig på samma ort, arbeta inom samma företag och bilda familj inom den egna gruppen. Kultur spelar roll för hur vi värderar det mesta i livet, exempelvis barnuppfostran och äldrevård. Om vissa invandrargrupper i högre utsträckning väljer vårdnadsbidrag före dagis, och i högre utsträckning vårdar sina sjuka och gamla själva i hemmet, utan samhällets stöd, för vem är detta ett problem? För samhället eller för de enskilda individerna i minoritetsgruppen?

Det är också anmärkningsvärt att det har varit liberala politiker som varit allra mest villiga att använda statens tvångsmakt för att reglera minoriteters språk, klädsel och värderingar. Språkkunskaper, kulturkunskaper och kännedom om rådande normer och värderingar är tveklöst användbara verktyg för att kunna fungera i ett samhälle. Men vems ansvar är det att nykomlingar tillgodogör sig dessa kunskaper? För vem är det ett problem om individer klarar sig bra ändå utan dessa kunskaper? Sällan höjs i den svenska debatten röster för att individer själva ska bära kostnaderna för sina vägval. Sällan visar borgerliga politiker någon större tilltro till civilsamhällets möjlighet att själv reglera den kulturella mångfalden, utan statliga påbud och förbud.

Varför har då vänster och höger landat på till synes märkliga positioner i debatten? I grunden tror jag att detta reflekterar det faktum att invandrings- och invandrarpolitiken under flera decennier har hållits utanför den politiska debatten. Istället för ideologisk konflikt har politiker valt pragmatiska lösningar för att administrera ett politikområde där moraliska argument, snarare än ideologiska, alltid legat närmre till hands. Därför har vi nu en vänster som inte lyckas frigöra sig från det multikulturalistiska arvet och en höger som gång på gång återfaller i symbolpolitiska utspel.

Andreas Johansson Heinö
Statsvetare vid Göteborgs universitet. Disputerade på avhandlingen Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (Gleerups förlag).

Foto: Elin Heinö