Låt ingen hamna i ”mellanförskap”

Foto: Camilla Cherry

Man kan vara ”både och”. Man kan ha flera modersmål och vara flerkulturell, utan att det orsakar någon identitetskris. Om vi ser till att alla känner sig som fullvärdiga och respekterade individer kan vi tillsammans bygga både dagens och morgondagens samhälle. Det skriver Nora Weintraub, chefredaktör för i&m.

Statistiska centralbyråns rapport ”Födda i Sverige – ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland” som presenterades i somras, gör mig stel av oro. Rapporten skärskådar en ”osynlig generation” och visar tydliga skillnader i livsmöjligheter mellan invandrarnas och etniska svenskars barn – oavsett ålder.  Skillnader som sällan syns vare sig i statistik eller forskning. Invandrarnas barn, är födda och uppvuxna i Sverige men ändå ses som ”dom andra”. Det handlar bland annat om tydliga olikheter i framgång på bostads- och arbetsmarknaden, invandrarnas barns senare familjebildning och inte minst skillnader i barna- och ungdomsdödlighet. Det gäller drygt en miljon människors livssituation!

Att inte politikerna ser dessa skillnader som alarmerande eller ens viktiga att uppmärksamma, gör mig än mer mörkrädd. När vi på tidskriften i&m, Invandrare & Minoriteter inför valet 2010 frågade riksdagspartierna om vad de tänker göra för att minska dessa skillnader, valde samtliga att kollra bort korten. De talade hellre om nysatsningar i mottagandet av nyanlända – som om det skulle lösa problemet.

Självklart är det viktigt att inte fortsätta att bygga in utanförskap, offersyn och hjälplöshet i mottagningssystemet – men det hjälper föga de redan invandrade. Eller deras i Sverige födda barn.

Dessa skillnader måste angripas från ett helt annat håll. Senare tids forskning visar tydligt att invandrarnas barn är ambitiösa, med strålande framtidsdrömmar. Men att deras drömmar ofta mals ned, inte bara av svåra socioekonomiska omständigheter, utan också av omgivningens låga förväntningar och misstro.

Under de senaste 100 åren har den svenska politikens uttalade mål varit att minska klassklyftorna – fast i dag tycks de återigen fördjupas. Föräldrarnas utbildning, yrke eller ekonomiska förmåga skulle inte påverka barnens möjligheter.

I alla fall när det gäller etniska svenskar.

Frågan är, hur länge kan ett demokratiskt samhälle utdefiniera människor som ”andra generationens invandrare” – eller i värsta fall kollektivt problematisera och farliggöra dem som ”invandrarpojkar” – utan att se kunskapen, begåvningen, viljan och kraften hos dessa, och fortfarande anse att samhällsordningen främjar en fördjupad och långsiktigt hållbar demokrati?

Myntets andra sida – när ungdomar födda i Sverige definierar sig själva som ”invandrare” eller upplever sig leva i ett ”mellanförskap” – är lika oroande. Hur vi ser på oss själva är avgörande för hur vi tolkar verkligheten och hur vi agerar.

Människor bygger sin identitet med hjälp av spegling – man ser sig själv i andras ögon. Får du bekräftelse på din duglighet växer ditt självförtroende – du ser dina positiva egenskaper och tvivlar sällan på din självklara rätt att spela en roll på samhällsarenan. Men om omgivningen ser dig som avvikande, du blir ifrågasatt, misstrodd och iakttagen, formar annorlundaskapet din personlighet. Även om det avvikande från början inte var större än en annan hudnyans eller ett i omgivningens öron konstigt förnamn.

Följden blir att barn trots att de är födda på Södersjukhuset ser sig själva som ”invandrare” och barn vars föräldrar är födda i olika länder upplever sig leva i ett ”mellanförskap” i stället för att högt värdera sina dubbla kulturella kompetenser. De definierar sig ut ur ett samhälle som de visserligen föddes in i men som de varken känner sig delaktiga eller accepterade av.

Det behövs sannerligen ett perspektivbyte!

I dag är det viktigare än någonsin att se möjligheter, kraft och kvalité, snarare än svaghet, fel och brister!

Man kan tala flera språk på modersmålsnivå, man kan vara flerkulturell utan att det orsakar någon identitetskris, man kan vara duktig på det ena men inte på det andra. Man kan vara ”både och”, inte ”antingen eller”. Jag är mamma och journalist, bilägare och kvinna, född i Ungern och stockholmare. Och mycket, mycket mer därtill – det är situationen som bestämmer vilken del av min identitet som för tillfället är relevant att betona. Alla mina erfarenheter, kunskaper och identiteter sammantaget berikar mig och min omgivning.

Men så länge ”omgivningen” – samhället i stort och smått – inte ser rikedomen i att befolkningen behärskar många olika språk, har insikt i många olika sätt att vara, tänka och göra saker på, så länge inte bara består utan vidgas skillnaderna mellan ”vi” och ”dom andra”. Segregationen begränsar människors möten – i skolan, på arbetsplatsen, i bostadsområdet. Det okända upplevs alltid som hotfullt – det må gälla bondesamhällets ”utsocknes” eller förortens barn av i dag. I förlängningen är stigmatiseringen av ”dom andra” föga förvånande.

Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa berättar i en krönika publicerad strax före jul i spanska dagstidningen El País, om sitt besök på biblioteket i Rinkeby. Han blev synnerligen imponerad av högstadiebarnen som hälsade honom välkommen på 19 olika språk: “Alla kan svenska och engelska, men ingen har förlorat sitt modersmål.”

Den filosofi som råder på skolan kan sammanfattas i ett ord, enligt Vargas Llosa – tolerans. (TT/ SvD 5 jan. 2011)

Jag är inte säker på att just tolerans är den förlösande hållningen. Däremot tolerans är en av filosofierna för en lyckad samverkan.

Jag hävdar med bestämdhet att det viktiga är att alla ses – och inte bara tolereras – som de betydelsefulla individer de är. Att segregation i alla dess former måste motarbetas, att olikheter ska bejakas – det må gälla kön, ålder, etnicitet, religion eller sexuell läggning – och ses som berikande för samhället. I alla sammanhang. 

Utmaningen är att uppskatta och ge plats till att utveckla rikedomen i språkkunskaper, kulturella kompetenser, ambitioner och framtidsdrömmar som dagens yngre generation – oavsett etnisk eller religiös tillhörighet – besitter. Målet måste vara att ingen ska uppleva sig leva i ett ”mellanförskap”, utan som fullvärdiga, respekterade och nödvändiga individer i färd med att tillsammans bygga dagens och morgondagens samhälle. Missar vi chansen nu kommer extrema, icke demokratiska demoner att locka med snabba lösningar.

Nora Weintraub
Chefredaktör i&m

i&m, Invandrare & Minoriteter, är landets enda populärvetenskapliga tidskrift om migration och kulturmöten www.iochm.com

Foto: Camilla Cherry

Facebook Twitter

29 kommentarer

Vad tycker du? Lämna en kommentar!
Vill du gå i svaromål? Kontakta oss.

  •  

Kommentarsregler

På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration och dina kommentarer är en viktig del av detta. Vi vill dock att tonen i kommentarerna ligger på en anständig nivå. Kommentarsfunktionen övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Det innebär att den som kommenterar har juridiskt ansvar för sin text. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer svensk lag eller nedanstående regler:

  • Kränk inte individer, etniska grupper eller personer av en viss sexuell läggning.
  • Använd ett vårdat språk. Svordomar och könsord godtas inte.
  • Håll dig till det ämne som debattartikeln berör.

Hjälp oss gärna genom att anmäla kommentarer som du anser inte följer reglerna eller går över en anständighetsgräns.

Månadsarkiv

  • Följ oss på Twitter
  • Gilla oss på facebook
  • Vill du annonsera på sidan?
  • Vill du skriva en artikel?