Vi har ingen nytta av mångfald
Mångfald handlar om olikheter – och olikheter har vi egentligen ingen som helst nytta av. Inte när vi noggrant ser till att olikheterna inte får vara med. Samspelet mellan olikheterna gör däremot stor nytta. Verktyget för att komma åt den är inkludering. Det skriver Åsa Nilsson Billme, vd för företaget Lectia.
”Man får ta seden dit man kommer”, ”Kaka söker maka”, ”Här behandlar vi alla lika”, ”Lika barn leka bäst”, ”Enighet är ett starkt band, det håller samman folk och land”. Våra talesätt och ordspråk är många och talar ett tydligt språk om likhet som ideal.
Och visst är det rätt. Det är oändligt mycket enklare att vara lika. Då slipper vi anstränga oss. Då behöver vi inte lägga ner kraft och energi för att hitta gemensamma grunder att stå på eller fungerande kommunikation, utan kan hänvisa till ”sunt bondförnuft” och tryggt lunka på i maklig takt.
Olikheterna i sig gör ingen nytta. Samspelet mellan olikheterna, däremot, gör enorm nytta. Samspelet och integrationen – inte assimilationen – skapar utveckling och dynamik och verktyget för att nå nyttan stavas INKLUDERING.
Försöker vi hitta exempel på passiv och aktiv inkludering respektive passiv och aktiv exkludering, händer något viktigt. Alla kan enkelt hitta många exempel på vad vi kan göra för att aktivt inkludera människor och vad vi kan göra – eller inte göra – för att aktivt och passivt exkludera människor. Däremot går det inte att hitta exempel på passivt inkluderande av människor. Det är nämligen omöjligt.
Detta är förstås kärnan till hur vi bäst drar nytta av varandras olikheter. Inkludering som verktyg. Att aktivt inkludera skapar förutsättningar för samspel och integration. Att vara passiv och inte göra något, skapar öppna ytor för exkludering.
Men hur kommer vi dit då? Jag kan känna mig oändligt trött på alla diskussioner – som ofta blir problematiserande – om att ändra attityder. Ja, jag vet att de är viktiga och att de medvetandegör normer och värderingar vilket lägger grunden till ökad insikt. Men ibland kan jag tycka att diskussionerna bara ”möblerar om” i våra fördomar lite grand. Och i vår iver att diskutera och resonera för att uppnå konsensus i frågorna, blir vi i stället passiva.
Jag skulle önska tydliga värderingsgrunder med aktiva och skarpa handlingsplaner och beteendekoder – i samhället, i skolan, i idrottsvärlden, på våra arbetsplatser, i våra styrelserum, i media, i politiken… överallt – eftersom jag tror att våra attityder då följer med. Inkluderande klimat skapar nya normer. Hälsosamma och nyttiga normer.
Det är inte någon hemlighet att Europa är illa ute vad gäller befolkningstillväxt och detta i samband med att vi blir äldre. Globalt har många länder och företag insett att det gäller att förebygga och arbeta hårt för en attraktiv profil som lockar människor. Begreppet ”War for talent” är verklighet och på största allvar internationellt, och vi halkar efter. Utan en fungerande integration exkluderar vi – aktivt och passivt – människor och får betala dyrt för det. Såväl samhällsekonomiskt som mänskligt. Att arbeta för ett inkluderande klimat är grundläggande för att över huvud taget komma i fråga som vinnare i kampen. Mångfaldsfrågan – och hur vi hanterar den – är nu, mer än någonsin tidigare, en knivskarp framtidsfråga.
Det fina med ett inkluderande förhållningssätt är att det omöjliggör gamla omoderna perspektiv och synsätt som ”vi och de” och ”vi måste ta hand om dem”. Det tvingar oss till en grundläggande respekt för att vi alla bidrar till mångfalden genom våra olikheter.
En vän och förebild som driver flera dagis i Stockholm uttalade sig i SvD om könsskillnader och huruvida de beror på miljö eller biologi: ”Personligen tycker jag att det är ganska ointressant. Människan är utrustad med en väldigt avancerad hjärna och den ska vi använda.”
Med ett synsätt som grundar sig på respekt och uppskattning för varandras olikheter – och som faktiskt utgår ifrån att vi har en hjärna och kan påverka vår miljö – kan vi skapa ett inkluderande klimat där vi på allvar drar nytta av mångfalden. Om vi talar om den etniska, kulturella och religiösa mångfalden kan vi kalla det integration. Om vi talar om kön, ålder, sexuell läggning, könsidentitet, individer med olika funktionsnedsättningar eller andra behov, egenskaper och erfarenheter kan vi kalla det något annat. Men nyckeln är densamma, oavsett hur mångfalden ser ut. Inkludering.
Åsa Nilsson Billme
VD Lectia
Foto: Anja Kallius
8 kommentarer
Vad tycker du? Lämna en kommentar!
Vill du gå i svaromål? Kontakta oss.
Kommentarsregler
På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration och dina kommentarer är en viktig del av detta. Vi vill dock att tonen i kommentarerna ligger på en anständig nivå. Kommentarsfunktionen övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Det innebär att den som kommenterar har juridiskt ansvar för sin text. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer svensk lag eller nedanstående regler:
- Kränk inte individer, etniska grupper eller personer av en viss sexuell läggning.
- Använd ett vårdat språk. Svordomar och könsord godtas inte.
- Håll dig till det ämne som debattartikeln berör.
Hjälp oss gärna genom att anmäla kommentarer som du anser inte följer reglerna eller går över en anständighetsgräns.
Hedda
april 07, 2011Åsa skriver bl a så här:
“Globalt har många länder och företag insett att det gäller att förebygga och arbeta hårt för en attraktiv profil som lockar människor.”
Hon har så rätt. Men om man skall vara alldeles ärlig så fattas det några ord i slutet av den meningen om man vill beskriva verkligheten på riktigt.
Globalt har många länder och företag insett att det gäller att förebygga och arbeta hårt för en attraktiv profil som lockar människor som har något värdefullt att erbjuda sitt nya hemland.
Den som vill emigrera till ex vis USA, Kanada eller Australien måste vara engelskspråkig, ha en bra utbildning och vara i god hälsa.
Sverige ställer inga krav alls. Hit är alla välkomna. Följden har blivit att många av våra nya landsmän lever i misär som kommer att prägla vårt land under generationer framåt.
Åsa får gärna återkomma och mer konkret påvisa vilka fördelar det får för oss om en allt större del av vår befolkning består av analfabeter med värderingar från 600-talet.
André
april 07, 2011Globaliseringen är den nya imperialismen. Tredje världen har få högutbildade. Att ta dessa leder till lönedumpning i väst och brist på kompetens i tredje världen. De ända som gynnas är finanseliten som får billig arbetskraft och har inget större intresse i tredje världen så länge de inte har olja.
Vi har normer, vi har en kultur. Detta har alla etniska grupper. Alla har en viss moral och ett visst sätt att bete sig. Dessa sätt är en del av vårt kulturarv och fungerar alldeles utmärkt. De bör inte ersättas av sociala ingenjörers globaliseringsfantasier.
Inger
april 11, 2011Varför cementera gamla normer? Det var inte bättre förr! Förhoppningsvis har vi det bästa framför oss – en värld där alla kompetenser får utvecklas och komma till nytta. Låt oss hjälpas åt att skapa en sådan värld. Det blir inte bara trevligare, det blir också mer lönsamt för alla som fattar att vi har en enorm, diversifierad marknad att röra oss på.
Staffan
april 14, 2011Inger, kan du uttrycka dig lite mer konkret? Jag tror inte att Sveriges problem går att lösa med fina tankar.
Dajana Mladenovic
april 16, 2011Budskapet i artikeln är konkret och solklart. För att kunna utnyttja de olikheter (och ja, de existerar) vi har runt omkring oss kan vi på ett strukturerat och konsekvent sätt skapa en inkluderande plattform där olika kompetenser kan komma fram och ge sina bidrag. Vill ni ha konkreta exempel? Det finns hundratals fall i USA och Storbritannien som bevisar detta, två länder som har kommit längre i den här frågan. Är det någon som på allvar tror att det är “bättre” och mer utbildade personer som emigrerar till dessa länder? Är det bara jag som känner till tandläkare från mellanöstern som i sin frustration har lämnat Sverige för England där de sedan har blivit framgångsrika företagare? Att man sedan är rädd för det okända och håller sig fast vid det gamla sättet är förståeligt, men globaliseringen och individualismen är ett faktum och Åsa visar på ett upplyftande sätt hur vi kan dra nytta av dessa förändringar.
Fakhroddin Fani
maj 05, 2011Beträffande Åsas artikel ville jag framföra följande:
Åsa skriver att hon kan känna sig oändligt trött på alla diskussioner – som ofta blir problematiserande- om att ändra attityder. Men hon vet ju att de är viktiga osv. Åsa önskar sig tydliga värderingsgrunder med aktiva och skarpa handlingsplaner och beteendekoder – i samhället, i skolan, i idrottsvärlden osv.
Utan att inbilla mig att Åsa försöker ställa ”alla diskussioner om att ändra attityder” mot ”tydliga värdegrunder med aktiva och skarpa handlingsplaner och beteendekoder”, vill jag säga att enligt min uppfattning och mina erfarenheter är båda tankarna två sidor av samma mynt. Personligen har varit med många sådana diskussioner som fått mig att känna samma typ av oändligt trötthet som Åsa känner, men jag har också varit med och tagit fram och arbetad med handlingsplaner och liknande som i själva verket fungerade som hyllvarmare och därmed ett större hinder till en dynamisk utveckling i verksamheter och organisationer. Handlingsplaner författas i bästa världar av besjälade och kunniga politiker och sakkunniga, men måste levas upp av alla berörda, och hur ska det gå till utan de tröttsamma diskussionerna?
Vidare ville jag kommentera Åsas ”War for talent” som har fått en läsare, nämligen Hedda kommentera som hon gjorde. Risken att ta upp frågan om Integration, Inkludering, Globalisering, Arbetsmarknad, Kompetens och liknande begrepp utan att hinna bena ut dem, är att blanda ihop äpple och päron. Så vitt jag vet inget land tävlar med andra om att ta emot flyktingar. När det gäller invandrare som frivilligt emigrerar till ett annat land som arbetskraftinvandring kan man diskutera om graden av utbildningen, yrkeskompetens och god hälsa, eller mottagarlandets behov av importerade kompetens, men den logiken kan rimligen inte gälla när vi pratar om flyktingar.
Hedda skriver i sin kommentar: ” Den som vill emigrera till ex vis USA, Kanada eller Australien måste vara engelskspråkig, ha en bra utbildning och vara i god hälsa.
Sverige ställer inga krav alls. Hit är alla välkomna. Följden har blivit att många av våra nya landsmän lever i misär som kommer att prägla vårt land under generationer framåt.”
Jag menar att om Sverige inte ställde några krav på importerade arbetskraft, då hade Hedda rätt i sitt resonemang, men är det faktiskt så? Hedda har inte preciserat vilka som kommer till Sverige och lever i missär, och därför är det svårt att kommentera den saken. Bland flyktinggrupper kan vi utan större svårigheter hitta analfabeter, lågutbildade personer, ensamstående förälder med flera barn, människor som är riktig trasiga i kropp och själ och människor vars yrkeskompetens är inte så användbar i dagens Sverige. Men är det inte så som det ska vara? Här pratar vi om flyktingar som per definition och i verkligheten har flytt hals över huvudet sina hem, och inte en grupp nyexaminerade friska och alerta pojkar och flickor. En del romer som är EU-medborgare men dess värre lever fortfarande som andraklass medborgare i sina hemländer gör tillfälliga besök i Sverige. Inga av dessa grupper är attraktiva för arbetsmarknaden. Är det de grupper som oroar Hedda? Ska globaliseringen innebära att dessa personer runt om i världen klämmas ännu mer än de har gjorts hittills?
Jag vill därför påpeka att olika grupper av människor behöver olika typer av integrationsprocesser för att vara fullvärdiga samhällsmedborgare, detta oavsett etnicitet, samhällsklass, utbildning eller grader av hälsa osv.
mvh
Fani
Susanne Lindberg
maj 06, 2011Äntligen! Jag har ofta varit less – all denna tid som spenderas på exempelvis värderingsdiskussioner och antimobbinginsatser med den enda kvardröjande effekten att jag kan bocka för att vi faktiskt har gett utrymme för detta och vi har gjort planerna. Samtidigt som jag vet att våra värderingar styr oss och att arbete mot mobbing borde vara högprioriterat.
I det lilla ordet INKLUDERING öppnar sig en värld av möjligheter för att arbeta för en skola för alla; ett samhälle som ser möjligheterna i medborgarnas olikheter istället för svårigheter. Men visst, det krävs att jag orkar resa mig upp från min mjuka, bekvämliga fåtölj och börja låta mig förändras, lämna mina inkörda tankebanor och öppna inkluderingens universum och se hur den kan bli min.
Susanne
Josef
december 13, 2011Spännande artikel, jag gillar dina perspektiv Åsa! Men när jag läste titeln hoppades jag på att få stångas med den “svenska” nyttokulten… som en av alla dessa helt förutsatta värderingarna vi svenskar har ofta utan att vara medvetna om det. Jag hoppades att få frågan om vad nytta egentligen är för något, och möjligtvis att ett mer mångfasetterat ställningstagande skulle hjälpa oss att förstå det.