Invandrarna som byggde Sverige

En människa som tar steget att lämna sitt hemland är mer kreativ än de som väljer att bo kvar. Det är därför hundratals år av invandring har gett Sverige en rad nya företag. Utan invandring skulle vi inte ha livsmedelsföretaget Felix, bokförlaget Brombergs eller hotellkedjan Elite Hotels. Det skriver Anders Johnson författare till boken Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige.

Invandrare har under alla epoker sedan medeltiden, i alla delar av landet och inom alla samhällsområden haft stor betydelse för Sveriges utveckling. Det är framförallt fyra faktorer som har bidragit till invandrarnas betydelse:

Invandrare kan tillföra särskild kompetens som inte tidigare har funnits i Sverige. Invandrare kan ha internationella kontakter som är värdefulla, inte minst för internationella affärer. Invandrare kan tillföra Sverige kapital för investeringar. Människor som bryter upp från sitt hemland är genomsnittligt sett mer kreativa och initiativkraftiga än de som hela livet bor kvar där de har fötts.

Under medeltiden hade kyrkan genom klosterväsendet och katedralbyggandet stor betydelse för byggnadskonst, kraftteknik, hantverk, jordbruk och administration. Invandrare från tyska Hansan fick från 1200-talet stor betydelse för handel, hantverk och bergsbruk samt för stadsbyggnad och stadsförvaltning.

Gustav Vasa och hans söner kom mycket medvetet att rekrytera utlänningar, framförallt tyskar, för att utveckla handeln, bergsbruket och metallindustrin. För att bära upp 1600-talets stormaktsvälde krävdes en omfattande rekrytering av utländska specialister. Nu blev invandrare från Nederländerna det mest dynamiska inslaget i näringslivet. Det är framförallt bland dessa som man finner den typ av industrientreprenörer som den nya näringspolitiken möjliggjorde: driftiga och internationellt orienterade affärsmän som anskaffade kapital och arbetskraft, organiserade produktionen och svarade för exportförsäljningen. Den mest kände var Louis De Geer som invandrade från Amsterdam 1627.

Under 1700-talet ökade den brittiska invandringen, framförallt av skottar. Göteborg framstod alltmer som Sveriges port mot omvärlden. Här möter vi namn som Campbell, Carnegie, Chalmers och Chapman, många av dem engagerade i det framgångsrika Ostindiska kompaniet.

Under den gustavianska tiden i slutet av seklet kom Sverige att orientera sig kulturellt mot Frankrike, vilket ledde till en invandring av bland annat konstnärer och arkitekter. I slutet av 1700-talet blev det tillåtet för mosaiska trosbekännare att invandra, vilket fick betydelse för Sveriges ekonomi under det följande seklet.

Under 1800-talet upphörde i stort sett de statliga rekryteringskampanjerna för att locka hit invandrare. Den svenska offentliga eliten blev alltmer etniskt svensk. Men många driftiga invandrare från olika länder sökte sig hit, framförallt efter passtvångets avskaffande 1860. Nu inleddes industrialiseringen på allvar och invandrare kom att spela en stor roll inom de flesta näringsgrenar.

Brittiska tekniker utvecklade verkstads- och textilindustrin. Tyskar gjorde viktiga insatser inom den kemiska industrin och norrmän inom skogsindustrin. Också inom tjänstesektorn hade invandrarna stor betydelse, till exempel för bankväsendet, handeln samt hotell- och restaurangbranschen. Exempel på företag som byggdes upp av 1800-talsinvandrare är Bonniers och Gleerups, Handelsbanken och Sparbanken, Cloetta och Mazetti, Berns och Gröna Lund samt Graningeverken och Modo.

Under första världskriget återinfördes passtvånget och Sverige förde fram till 1945 en restriktiv invandringspolitik. Men från denna tid finns flera kända företag som byggdes upp av nordiska invandrare, till exempel Expressen, Findus, Marabou och Securitas. Under mellankrigstiden tillfördes Sverige också värdefulla impulser från återvändande svenskamerikaner.

Åren 1933-70 kom många flyktingar undan nazismen och kommunismen. Konservkungen Herbert Felix var judisk flykting från Tjeckoslovakien, filmentreprenören Harry Schein kom från Österrike, bokförläggarna Adam och Dorotea Bromberg från Polen.

Många av efterkrigstidens invandrarentreprenörer kommer från Sydeuropa eller Asien. Italienaren Fernando di Luca grundade företaget Zeta och lärde svenskarna att olivolja inte bara kan användas som laxermedel. Anastasia Georgiadou från Grekland har utvecklat assistansservice för handikappade.

Akbar Seddigh från Iran har gjort stora insatser inom den medicintekniska industrin. Indiern Bicky Chakraborty har räddat en rad gamla fina svenska stadshotell genom sitt företag Elite Hotels.

Dessa historiska erfarenheter har relevans för dagens diskussioner om invandring och integration. Dagens och morgondagens invandrare kan också tillföra kompetens, kontakter och kreativitet till Sverige. Det är exempelvis belagt att det finns ett samband mellan andelen utrikesföda i en region och utrikeshandelns omfattning. Därtill kommer att en allt lägre andel av Sveriges befolkning i framtiden kommer att vara i förvärvsaktiv ålder, ett problem som dock kan reduceras genom invandring.

Visst har det under lång tid funnits stora brister i hur integrationen i Sverige fungerar. Men problemet ligger inte hos invandrarna utan i hur integrationspolitiken har utformats.

Anders Johnson
Skriftställare och författare till boken Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige (SNS 2010)

Foto: Allan Seppa