Ovärdigt att jämföra utanförskap i Rosengård med massgrav i Somalia

Att dömas till ett liv i utanförskap i Sverige är inte det värsta som kan hända en människa. Som Rola Brentlin från Migro påpekade i SVT:s Debatt i torsdags är en massgrav i Somalia betydligt värre. Men en framgångsrik integrationsdebatt kan inte utgå ifrån de förhållanden som människor flytt ifrån, utan måste se till vilket samhälle de faktiskt lever i idag. Det skriver Mia Päärni (S), vice ordförande i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd.

Debatter om flykting- och integrationspolitik är sällan speciellt nyanserade. Debatt på SVT i torsdags (20/9) är inget undantag. Som socialdemokrat och förespråkare för en generös flyktingpolitik, men också som kritisk till Sveriges så kallade integrationspolitik, blev jag i vanlig ordning upprörd.

Det som fick mig att ramla ur soffan var ett uttalande av Rola Brentlin från Migro (som beskriver sig som ”ett partipolitiskt oberoende och ideellt initiativ”). Hon sa: ”När man får höra de här historierna om hur hemskt de här människorna har det, att det är så synd om dem, vi kan inte ha det på det här sättet. Det jag vänder mig emot är, hur hade de det innan de kom hit? Oavsett, ett utanförskap i Rosengård eller i Göteborg är inte det värsta som kan hända en, det är en massgrav i Somalia. Man måste komma ihåg det otroliga sociala hoppet de här människorna får när de kommer till Sverige.”

Nej, det värsta som kan hända en människa är inte utanförskap i Rosengård. Men betyder det att utanförskap i Rosengård är okej? Jag tycker det är en djupt osympatisk och rasistisk syn på människor.

Låt oss ta ett exempel. Någon har flytt från krig, förlorat släktingar, lever i en lägenhet med 21 andra personer, i ett område där nästan alla andra också är flyktingar eller har invandrarbakgrund, där arbetslösheten är flera hundra procent högre än på andra håll, där hälften av alla barn inte klarar skolan, där människor är sjukare och mer deprimerade än på andra håll, ska alltså inte påverkas av detta? Enligt Rola Brentlin borde den här personen ändå känna ett ”otroligt socialt hopp”.

Att många flyktingar lever under förhållanden som vi skulle beteckna som miserabla eller omänskliga, framförallt ur ett barnperspektiv, är alltså helt ok bara för att de är flyktingar?

Rola Brentlin tycker dessutom att det viktigaste är att ”man ska vara i egen försörjning”. Och då kan man ju fråga sig, att leva under mycket sämre förhållanden än majoriteten av befolkningen är det verkligen det snabbaste och bästa sättet att komma i egen försörjning? Och är det verkligen så konstigt att en kommun inte kan ta emot hur många flyktingar som helst utan att det ger konsekvenser för skolan och den lokala arbetsmarknaden?

Integrationsminister Erik Ullenhag, tillsammans med övriga politiker i Sverige, måste börja fundera på hur flyktingar som kommer hit ska få en möjlighet att skapa sig ett gott liv? Det är behjärtansvärt och viktigt att ta emot flyktingar, även om man behöver diskutera lösningar på EU-nivå för att fler länder ska ta ett större ansvar. Men nu är det hög tid att fundera på hur vi ska göra när de väl är här. Vem vågar ens ta den diskussionen? Var ska de bo? Hur ska de lära sig svenska? Hur snabbt ska det gå att läsa in grundskolan om man kommer som 14-åring?

Att som Rola Brentlin tycka att det är helt normalt att vissa människor lever under mycket sämre förhållanden än andra är en syn som jag inte tycker hör hemma i ett modernt samhälle. Vi har inte råd att låta nya svenskar tyna bort i utanförskap och arbetslöshet. Vi har inte råd att låta deras barn födas in i det! Framförallt måste politiker från både höger och vänster visa att de inte står bakom den hemska människosynen.

Ska det vara mer än tomt prat, då måste man börja motverka den segregation som brett ut sig och de ekonomiska klyftor som växer sig starkare år efter år. Regeringen måste agera. Det håller inte att lämpa över ansvaret på kommunerna. Några saker regeringen kan börja med är att se till att alla kommuner tar emot flyktingar, att det byggs fler billiga hyresrätter i storstäderna – framförallt i de områden där bostadsrätterna dominerar, se till att nyanlända vuxna och barn får ordentlig skolgång och ge psykiatrin resurser så att de kan stötta de som behöver bearbeta sina trauman.

Det är inte relevant vilka förhållanden som rådde i samhället de flydde ifrån, det relevanta är: hur är förhållandena i det samhälle de lever i?
 

Mia Päärni (S)
Vice ordförande i Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd.