Alltför högt tonläge i rasismdebatten

Jonas Hinnfors

Visst finns rasism i Sverige. Dagens uppskruvade debatt ger dessutom bilden av att graden av svensk rasism har ökat kraftigt. Men det är oklart vad vi egentligen menar med rasism och hur man än mäter tycks den faktiskt ha sjunkit kraftigt. Det skriver Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

I historiskt perspektiv är förmodligen rasismen i Sverige mindre omfattande än någonsin, vilket inte betyder att arbete mot rasism kan avstanna. För den som söker verktyg till förbättring är det antagligen kontraproduktivt att blunda för de förbättringar som har skett de senaste decennierna.

När sverigedemokraten Erik Almqvist säger att Sverige ”inte är ditt land” till Soran Ismail utan andra bakgrundsattribut än hans mörka hår och eventuellt tonade hudfärg finns egentligen ingen annan orsak än ren rasism. Att händelsen filmades av en av partiets toppar utan efterräkningar visar också att ett av riksdagens partier bygger sin ideologi på rasistiska tänkesätt – förstärkt av en bisarr katalog med kriterier om svenskhet.

Att busspassagerare råkar ut för att sorteras efter hudfärg, att polisen genomför kontroller baserade på utseende, att politiker i svepande ordalag talar om ”etnicitet”, och att arbetssökande sorteras efter sina efternamn, är också exempel på en svensk verklighet med oroande inslag av institutionaliserad rasism. Onekligen finns drag av vad internationell forskning betecknar som ”strukturell rasism”. Det är – som diskrimineringsutredningen 2005 gjorde – rimligt att tala om att denna rasism sorterar människor efter ”tillskriven nationell, etnisk eller kulturell tillhörighet.”

Ser vi till den forskning som genomförts av SOM-institutet i Göteborg är det uppenbart att ganska många människor i Sverige faktiskt instämmer i påståendet att det är ”bra/mycket bra förslag ta emot färre flyktingar i Sverige”. Hälften av befolkningen har också ”negativ inställning” till islam (SOM-rapport 2012). En bild tonar fram där rasism existerar inte bara på elitnivå utan även i breda lager.

Men samtidigt pekar jämförbara siffror över tid på tydliga förändringar i mer öppen och tolerant riktning. I början på 90-talet instämde drygt hälften av befolkningen i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. Idag är det enbart cirka en tredjedel (SOM-rapport 2010). Medan det i början av 90-talet var så många som två tredjedelar som önskade se ”färre flyktingar” är det idag endast en dryg tredjedel (SOM-rapport 2012). Även om inställningen till islam i huvudsak är negativ har den blivit tydligt mindre negativ sedan 1990 (SOM-rapport 2012).

När det gäller integrationspolitik är bilden också betydligt mer nyanserad än att den skulle präglas av ren rasism. Svensk integrationspolitik har förvisso lämnat den rena mångkulturella hållningen till förmån för en mer ”integrationistisk”. Samtidigt är Sverige ett av få länder i världen som stått emot krav på språk- och samhällskunskapstester för att kunna bli ”svensk” medborgare (Borevi 2010).

Parallellt med att SD kom in i riksdagen har dessutom svensk invandringspolitik blivit öppnare, vilket även det är ett unikt fenomen i jämförbara länder (Hinnfors, Spehar, Bucken-Knapp 2012). Samtidigt finns få tecken på att sådana drastiska historiska diskrimineringsfenomen byggda på rasistisk grund som den svenska diskrimineringsutredningen pekade på – ”tattarlagstiftning”, antisemitism, rasbiologi – skulle finnas kvar idag.

Som rasismforskningen pekat på finns en rad subtila samhälleliga hierarkier till förmån för majoritetssamhället, men att de skulle vara större idag än säg på 1960-talet finns det få belägg för. Samtidigt har en rad attityder och åsikter faktiskt förändrats i mer tolerant riktning. Anledningen till förbättringen är inte alldeles lätt att bestämma. En tänkbar anledning kan vara den generella välfärdsstaten som inte delar in människor i olika kategorier.

Sammantaget skulle det vara välgörande om debatten om rasism och integration inte enbart såg till de flagranta övertrampen utan även till de positiva exempel som trots allt finns. Skall vi söka orsaker till förändring för att få effektiva verktyg till förbättring bör den positiva utvecklingen sedan 1990-talet finnas med i bilden.


Jonas Hinnfors

Professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Facebook Twitter

2 kommentarer

Vad tycker du? Lämna en kommentar!
Vill du gå i svaromål? Kontakta oss.

  •  

Kommentarsregler

På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration och dina kommentarer är en viktig del av detta. Vi vill dock att tonen i kommentarerna ligger på en anständig nivå. Kommentarsfunktionen övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Det innebär att den som kommenterar har juridiskt ansvar för sin text. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer svensk lag eller nedanstående regler:

  • Kränk inte individer, etniska grupper eller personer av en viss sexuell läggning.
  • Använd ett vårdat språk. Svordomar och könsord godtas inte.
  • Håll dig till det ämne som debattartikeln berör.

Hjälp oss gärna genom att anmäla kommentarer som du anser inte följer reglerna eller går över en anständighetsgräns.

Månadsarkiv

  • Följ oss på Twitter
  • Gilla oss på facebook
  • Vill du annonsera på sidan?
  • Vill du skriva en artikel?