Svensk integrationspolitik stjälper mer än den hjälper

Integrationsbegreppet är inte bara missbrukat, det bygger också på problematiska föreställningar om ett “vi” och “dom” som vi ställer oss starkt emot. Det är dags att byta ut integrationspolitiken mot en aktiv antirasistisk politik, skriver Gudrun Schyman och Sissela Nordling Blanco, talespersoner för Feministiskt initiativ.

Det är något knepigt med själva ordet. Integration. I samhällsvetenskaper används begreppet integration för att beteckna en förening av skilda delar till en större helhet. Ordet kan användas för att beteckna ett önskat mål eller tillstånd av enhet som man vill nå, men även de processer som kan leda till målet. I svensk politik och debatt används ordet ofta för att beteckna den process där invandrare får medborgarskap, etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Begreppet står i kontrast till assimilering som betyder fullständig anpassning till majoritetens kultur. I praktiken har regeringens insatser och användningen av begreppet integration dock ofta varit det motsatta. Det har lett till en fortsatt uppdelning av människor i ”vi” och ”dom”, där ”dom” har utmålats som problemen.

Det besvärliga med  att använda ordet “integration” i sammanhang där vi talar om människor är att det leder till en uppdelning av människor som förutsätts vara i grunden olika. Det finns en idé om att de som kommer från andra delar av världen dels är lika (varandra) och dels är så olika (i förhållande till oss som redan är här) att det behövs en särskild slags politik för att handskas med detta. Detta leder till att människor bedöms i första hand utifrån sitt ”invandrarskap”. Vad är det som talar för att det är det som definierar en människas främsta behov?

Det finns naturligtvis en del gemensamma behov om man är ny i ett land och de ska tillgodoses. Men det är sällan det som integrationsdebatten kommer att handla om. Snarare buntar man ihop människor med helt skilda förutsättningar och tillskriver dem gemensamma egenskaper och problem. Människor med olika kön, klass, etnicitet, sexualitet, funktionalitet och ålder. En del är gamla, en del är barn, en del är sjuka, en del är friska, en del har hög utbildning, en del har låg och en del har ingen. En del är religiösa, en del är det inte. En del hyllar traditionella könsroller, en del gör det inte. Många har varit med om traumatiska händelser. Några har det inte. En del flyr från krig, andra från ekonomisk utsatthet eller politisk förföljelse. Kanske handlar det om allt på en gång.

Vad är det då som gör att vi inte kan möta människor utan att först göra alla ”lika” genom att fösa ihop dem under en och samma  identitet – “invandrare”? Är det för att deras ”likhet” ska bli till ”olikhet” inför vår egen ”likhet”? Är det för att vi ska kunna säga ”dom”? Historiskt och i nuet har indelningen av människor efter ursprung för det mesta använts för att legitimera en rasistisk ordning. Det behövs ett skifte i politiken, vi behöver komma bort från den här typen av särskiljande och istället fokusera på det som skapar sammanhållning och välfärd i ett samhälle. Vi tror att behoven hos människor för det mesta är desamma. Kärlek, gemenskap, mat, kläder, bostad, utbildning, pengar, vård, omsorg, språk, koder och sociala sammanhang. Att tillhöra och att själv få definiera vem man är. För att det ska kunna bli verklighet behövs en aktiv antirasistisk politik, snarare än integrationspolitik.

Gudrun Schyman
Sissela Nordling Blanco
Talespersoner för Feministiskt initiativ

 

Foto: Susanne Sandström