Likadan behandling är inte likabehandling

För att lyckas med integrationsarbetet är balansgången mellan allmänna och specifikt riktade åtgärder en huvudfråga. I Sverige har gränsen för specifika integrationsåtgärder dragits vid två år – oavsett person och bakgrund – och vi ser en risk att likabehandling förväxlas med likadan behandling. Det skriver Benny Carlson, Tobias Schölin, Gabriela Galvao och Ingemar Jeppsson, apropå publiceringen av rapporten ”Fyra nyanser av grått”.

Målen för svensk integrationspolitik är lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Dessa mål ska (enligt faktablad om integrationspolitiken i Sverige från integrations- och jämställdhetsdepartementet 2009) uppnås genom att ”generella insatser ska nå ut och få god effekt för hela befolkningen, oavsett födelseland eller etnisk bakgrund”. Insatserna ska vid behov kompletteras med ”riktat stöd för nyanlända invandrares etablering under de första åren i Sverige”. Det handlar om etableringsinsatser för nyanlända flyktingar och deras anhöriga under de första två åren i landet.

Målbilden handlar om såväl mainstreaming som åtgärder riktade specifikt till invandrare. EU har drivit på för integration via mainstreaming och Sverige har varit bäst i klassen. Men Sverige är ingalunda bäst när det gäller faktiska integrationsresultat, varför det finns skäl att diskutera balansen mellan mainstreaming och riktade åtgärder. Just den frågan har vi vridit och vänt på i en rapport till Region Skåne.

EU definierar i sina ”common basic principles” från 2004 integration som ”en dynamisk dubbelriktad process med ömsesidigt tillmötesgående mellan alla invandrare och invånare i medlemsstaterna” och (i sin handbok om integration från 2007) mainstreaming som att ”ett integrationsperspektiv bör införlivas på alla nivåer och i alla skeden” och att ”organisationer som tillgodoser behoven i samhället som helhet bör säkerställa lika tillträde till sina program och tjänster för alla medlemmar av en allt mer mångkulturell befolkning”.

Enligt ett meddelande från EU-kommissionen 2011 krävs ständig växelverkan mellan nya arbetssätt som utvecklas underifrån och regler för likabehandling som utformas ovanifrån och EU-handboken talar om ständig navigering mellan generella och riktade åtgärder beroende på tidsperspektiv och olika invandrargruppers storlek. Det handlar om mainstream-organisationernas förmåga att förstå olika gruppers behov och om icke-statliga organisationers förmåga att upptäcka otillfredsställda behov och överföra kunskap till mainstream-organisationerna. Det handlar om att främja jämlikhet, inte om schematisk likabehandling.

Enligt EU-dokumenten krävs alltså en ständig balansgång mellan mainstreaming och riktade åtgärder. Den svenska integrationspolitiken har däremot en gång för alla dragit en tvåårsgräns i och med införandet av etableringsreformen. Startsträckan med riktade åtgärder ska vara lika lång eller kort för alla oavsett deras bakgrunder och utbildningsnivåer. Gammal eller ung, nomad eller stadsbo, analfabet eller professor, alla ska avverka sträckan i samma tempo. Därefter ska säråtgärderna upphöra och mainstreaming och likabehandling ta vid.

Den bakomliggande tanken tycks vara att målet är nått efter startsträckan, att alla invandrare på två år har uppnått i stort sett samma möjligheter som den övriga befolkningen. Det låter för bra för att vara sant och det är för bra för att vara sant. Varför har politiken fått denna utformning?

Sverige är ett land där svenskar för 80 år sedan lade grunden till en modell för svenskar (folkhemmet, den svenska modellen). Att utöva likabehandling i en kontext där befolkningen är relativt kulturellt homogen är, som Bhikhu Parekh förklarar i sin bok Rethinking Multiculturalism (2000), enkelt: ”I ett kulturellt homogent samhälle har individerna i stora drag liknande behov, normer, motivation, sociala vanor och beteendemönster. Lika rättigheter betyder här mer eller mindre samma rättigheter och likabehandling innebär mer eller mindre likadan behandling.”

Det senaste halvseklet har sett en betydande invandring skett och Sverige har förvandlats från ett kulturellt relativt homogent till ett kulturellt mångfaldigt samhälle. Den svenska modellen torde emellertid, som framgår av dess tillkomst och namn, de facto vara en etnisk modell, även om den genom åren genomgått en del justeringar. Det innebär att det finns risk för att de som rattar modellen av ohejdad vana förväxlar likabehandling med likadan behandling.

Om integration är en dubbelriktad och ömsesidig process bör invandrarna anpassa sig till den svenska modellen och den svenska modellen anpassa sig till invandrarna och därmed bli mer universell i bemärkelsen begriplig och tillgänglig för (om inte alla så i vart fall) fler.

Det innebär, som EU påpekar, en politik med riktat offentligt stöd till olika icke-offentliga organisationer, bland annat invandrarorganisationer, med uppdrag att identifiera och tillgodose behov i det myller av etniska grupper som finns i landet, varpå dessa organisationers lärdomar kan ingjutas i mainstream-organisationerna.

Den svenska tolkningen av de integrationspolitiska begreppen förefaller rigid jämfört med den flexibilitet som genomsyrar EU-resonemangen. På papperet har man med linjal dragit en linje mellan riktade åtgärder och mainstreaming. I verkligheten bryts denna linje upp av en rad tillfälliga säråtgärder, av en mängd (ofta EU-finansierade) integrationsprojekt som vanligtvis löper över tre år.

Denna projektflora ingår inte i den officiella integrationspolitiken men på regional och lokal nivå inser man dess nödvändighet och på nationell nivå ser man mellan fingrarna med den. Mainstreaming fungerar sida vid sida med riktade insatser. Samtidigt finns det problem och risker med att nationell politik och regionala/lokala projekt lever skilda liv.

Det största problemet med projekten är de villkor under vilka de lever och dör. Det finns en risk att de får karaktär av en hydra, vars huvud (där erfarenheten finns samlad) när det huggs av ersätts av två nya. Alla projekt ”huggs av” efter ungefär lika lång tid oavsett om de varit lyckade eller misslyckade, varför såväl kontinuitet som lärdomar går förlorade.

Det gäller att hitta en väl fungerande balans mellan att mainstreama och åtgärda specifika problem. Alltför centraliserad integrationspolitik tillåter inte flexibla åtgärder i lokala kontexter medan alltför decentraliserad politik riskerar att leda till kaos. För att hitta rätt balans krävs flexibilitet och flexibilitet gynnas inte av gränsdragningar för riktade åtgärder och projekt som ser ut som när Winston Churchill en gång med linjal drog upp nationsgränser i Mellanöstern.

Benny Carlson
Professor i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.

Tobias Schölin
Lektor i entreprenörskap vid Sten K Johnson Centre for Entrepreneurship vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet

Gabriela Galvao
Grundare av Integration in Sweden och verksam vid Arbetsförmedlingen i Malmö

Ingemar Jeppsson
Föreståndare vid Herbert Felix-institutet i Eslöv

Not: Artikeln sammanfattar några resonemang ur rapporten ”Fyra nyanser av grått: Integration, mainstreaming, likahehandling och riktade åtgärder i EU, Sverige och sju andra länder” som du kan läsa i dess helhet här.

 

Facebook Twitter

En kommentar

Vad tycker du? Lämna en kommentar!
Vill du gå i svaromål? Kontakta oss.

  •  

Kommentarsregler

På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration och dina kommentarer är en viktig del av detta. Vi vill dock att tonen i kommentarerna ligger på en anständig nivå. Kommentarsfunktionen övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Det innebär att den som kommenterar har juridiskt ansvar för sin text. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer svensk lag eller nedanstående regler:

  • Kränk inte individer, etniska grupper eller personer av en viss sexuell läggning.
  • Använd ett vårdat språk. Svordomar och könsord godtas inte.
  • Håll dig till det ämne som debattartikeln berör.

Hjälp oss gärna genom att anmäla kommentarer som du anser inte följer reglerna eller går över en anständighetsgräns.

Månadsarkiv

  • Följ oss på Twitter
  • Gilla oss på facebook
  • Vill du annonsera på sidan?
  • Vill du skriva en artikel?