Ur Skolverkets stödmaterial ”Förskolans och skolans värdegrund” går det att läsa att ”synliggörande av normer är en väsentlig del av förskolans och skolans likabehandlingsarbete eftersom grunden till att diskriminering, trakasserier och kränkningar uppstår kan kopplas till de normer som finns.”  I materialet framhålls även att ”ett normkritiskt perspektiv är grunden för ett aktivt arbete mot diskriminering och kränkande behandling.” 

Lärarnas sätt att tala med eleverna om svenskhet i dokumentären avslöjar en oroväckande frånvaro av ett normkritiskt perspektiv. I en scen förklarar klassföreståndaren att ”ni som är födda här är svenskar” och inkluderar därmed nästan hela klassen, förutom den handfull elever som råkar vara födda i något annat land än Sverige. Av diskussionen som följer tycks läraren dra slutsatsen att det finns grader av svensk tillhörighet, där den som är utlandsfödd inte ens räknas som svensk och där bara vita svenskar räknas som ”svennebananer”.

I en intervju säger en av eleverna att ”om mina föräldrar skulle vara svenska, då skulle jag vara svensk, alltså en riktig, riktig svensk.” På den direkta frågan ”är du svensk?” tvekar hon länge och svarar sedan försiktigt att ”jag vet inte vad jag skulle säga… Jag skulle bara säga att jag är född här.”

Läraren ger uttryck för en slarvig polarisering mellan ”svenskar” och ”invandrare” vid en rad tillfällen. Att skolan har regler som lärare och elever måste följa innebär ett självklart faktum, men här görs det av någon anledning till en fråga om svenskhet. ”När ni går i skolan måste det vara så som det är i det här landet och sen när ni kommer hem så får det vara som det är i Somalia hemma hos er… här gör man som man gör i Sverige.” Läraren ställer alltså upp barnens hem och familjer i motsats till ”Sverige”, som representeras av skolan. Hur påverkar det barnens upplevelse av att vara klämda mellan två världar?

Vid ett annat tillfälle upprörs läraren över det faktum att ingen av elevernas familjer planerar att hissa den svenska flaggan på Sveriges nationaldag. ”…de lever ju i sin andra kultur hemma. De lever ju inte i Sverige hemma i sina hem, utan de lever ju i Irak, Iran, Somalia, Etiopien… De lever ju så… Det skulle ju vara helt barockt om de mitt i det här hissade en svensk flagga,” lyder lärarens förklaring.

Varför ges hissandet av flaggan så stor innebörd? Hur många stockholmare äger ens en flaggstång? Vad menar läraren med att barnens familjer lever i en annan kultur än den svenska?

Uppdelningen i ”svensk kultur” och ”invandrarkulturer” används ofta av Sverigedemokraterna i deras strävan att förklara varför människor från andra länder inte hör hemma här. De ser ”den svenska kulturen” som representant för sympatiska värderingar och menar att ”främmande kulturer” har ”en splittrande effekt på samhället”.

Inte bara sverigedemokrater begår misstaget att tillskriva ”svenskheten” positiva värden som i själva verket är tämligen allmängiltiga. På frågan ”vad är svenskhet?” svarar läraren ”ordning och reda, trygghet, tystnad, präktigt… alkohol… sex… ungefär så.” Vad är poängen med att klassa dessa fenomen som ”svenska”? Hur påverkar den falska dikotomin ”svenskt” och ”icke-svenskt” barnens syn på sig själva och sin plats i det svenska samhället?

Svenskheten utgör varken den enda eller viktigaste identitetsmarkören. Många är inte ens intresserade av att kalla sig själva ”svenskar”. Jag vill snarare belysa vem som ska ha rätt att kalla sig svensk, vem som ska ha rätt att känna sig hemma i Sverige och vara med och definiera svenskhetens innehåll. Hur kan vi motverka en syn på svenskhet som exkluderar en stor grupp svenskar på grund av deras hudfärg eller var de är födda? Hur skapar vi ett samhällskontrakt där alla som bor här har samma rätt att bidra till utformandet av svenskheten?

Christofer Laurin
Nätdebattör

Se gärna det här youtubeklippet med tio saker jag reagerade på i dokumentären.