Bästa nysvensk

Pontus Herin

Det finns många saker som skiljer oss åt. Du har kommit hit från ett annat land. Jag har bott här i hela mitt liv. Men vi är landsmän nu. Dessvärre kommer ingen att klappa dig på axeln och säga att ”du är svensk nu”. Det tar nämligen fem generationer att bli sedd som en svensk, det tycker i alla fall hälften av gymnasieungdomarna i ditt nya land. Men ta det inte allt för personligt, skulle jag flytta till en annan stad i Sverige skulle jag, mina barn och mina barnbarn också betraktas som främlingar. Det skriver Pontus Herin, författare och frilansjournalist.

Kanske skulle du åtminstone kunna känna dig som en svensk snabbare än så, nämligen om du lyckas lära dig våra oskrivna lagar. Som att inte prata för högt på bussen, inte tala med någon okänd person, aldrig uppfostra någon annans barn och absolut aldrig lägga dig i något som inte ”angår dig”. Jo det är sant, du kommer upptäcka att vi är lite udda i denna avkrok av Europa. Du får ursäkta oss och istället försöka förstå oss infödingar, mörkhåriga som ljushåriga. Låt oss därför börja med en kort historiegenomgång.

Under 1800-talet genomfördes en stor reform i Sverige. Alla bönder hade tidigare ägt spridda åkerlappar runt om sin by. Nu ritade man om kartorna så att varje bonde istället fick en sammanhängande åker. Hit flyttade man och lämnade samtidigt bylivet. Jordbruket blev mer effektivt och bönderna blev rikare. Men byarna sprängdes och familjerna satt där ensamma på sina gårdar, långt ifrån alla grannar. Vi började hålla oss på vår kant och blev vana vid det.

Sen kom förstås industrialiseringen och det växte fram städer. Men det har inte förändrat oss. Visst, vi tror att vi har blivit urbana när vi går på kaféer, tränar på gym, handlar mat klockan tio på kvällen och trängs på morgonbussen med människor som vi inte känner. Men den stora skiftesreformen hade förändrat oss i grunden så tänk på svensken som den där bonden som plötsligt skulle klara sig själv där ute på sin åker och inte längre kunde be någon granne eller släkting om hjälp. Som aldrig längre behövde gå över någon annans marker. Som egentligen inte behövde träffa en endaste människa.  Ha det i bakhuvudet när ingen inföding intresserar sig för dig och din bakgrund, aldrig ställer några frågor och inte bjuder till. Vi vill sköta oss själva och inte lägga oss i.

Men försök om det går att inte heller ta det här personligt för den patologiska bristen på nyfikenhet har inte så mycket att göra med ditt namn eller hudfärg. Jag känner tyskar som har bott här i flera år – vita människor med namn som Klaus och Sonja – som frågar sig samma sak. Jag vet till och med svenskar som efter några år utomlands kommer hem och tror att alla ska fråga hur de haft det. De vill ju berätta om sitt livs äventyr och tycker att alla borde vilja veta. Men som istället möts av människor med en blick i backen som berättar att de inte vill lägga näsan i blöt eller som säger att du ska inte tro att du är något. Jag möter det själv hela tiden men jag kan ta det eftersom jag är van och lärt mig att vi är ett folk av hämmade, blyga bönder som egentligen bor kvar där ute på våra åkrar.

Men jag vet att det är så mycket värre för dig. Därför att det är ju öppenheten hos dina nya landsmän som skulle kunna få dig att känna dig hemma här. Det är ju nyfikenhet som är nyckeln till att få nya bekantskaper och det är ju viljan att dela med sig som skulle kunna hjälpa dig att komma in i och förstå vårt samhälle. Försök att inte heller ta det personligt när du inte blir introducerad till svenska traditioner och högtider. Jag vet att det borde vara en självklarhet och att det är en viktig byggsten att känna sig som en del av sitt nya land. Men vi skäms faktiskt lite över de där högtiderna, tycker att det är tvivelaktig nationalism och är väldigt rädda för att du ska känna dig påtvingad något du inte vill ha. I en skola förbjöd man till och med det traditionella pepparkakståget på julafton eftersom de var rädda för att någon skulle känna sig trampad på. Jo, det är också sant.

Låt mig belysa det jag säger med lite siffror. Ett universitet undersöker varje år svenskarnas attityder mot invandrare. Det visar sig år efter år att vi är ett av de länder med mest positiva attityder i hela Europa. Samtidigt visar undersökningen att över 30 procent av svenskarna inte har någon kontakt med invandrare överhuvudtaget. Det borde vara omöjligt i dagens Sverige men det går eftersom vi mentalt sitter kvar där på våra gårdar, långt ifrån närmaste grannar. Samtidigt som vi så gärna vill visa oss duktiga och säga rätt saker när någon frågar.

Faktum är att de enda som vi orkar umgås med är en liten klick som vi känt länge. Ofta ett kompisgäng från skolan som vi håller fast vid desperat. Ingen får försvinna härifrån med det får heller inte komma in någon ny. Då vet man ju aldrig vad som kan hända och förresten, vem behöver nya vänner när man har sina gamla och beprövade?

”Ensam är stark” brukar vi säga och menar det som något positivt. Men hur stark man än är kommer livet på landet att kräva hjälp någon gång. Utan vänner och släkt så vänder vi oss istället till det så kallade samhället när det kniper. Vi räknar kallt med det ställer upp och det brukar fungera. Att se till att du som nysvensk kommer in i samhället är förstås också samma samhälles roll. Det är ingen annans ansvar och allra minst vårt eget.

För en månad sedan skrev en känd svensk författare om den rasism som han känt i Sverige under sin uppväxt. Det blev en sån där Facebook- och Twittertsunami – alla skulle hålla med och visa att de var upprörda över det han berättade. Några menade att detta hysteriska delande var ett typiskt svenskt ”tycka synd om”-beteende, ett medelklassfenomen som gick ut på att stilla sitt dåliga samvete. De som tyckte så kallades cyniker. Kalla mig gärna också för cyniker i så fall. För samma människor som var så upprörda sitter ju själva i den positionen att de kan göra något åt problemet. Det är chefer som kan anställa någon med utländsk bakgrund, som du. Det är föräldrar med barn i samma klass som dina barn och som när som helst skulle kunna närma sig din familj, kanske bjuda hem er. Det är människor som när som helst kan åka till ett för dem okänt miljonprogram och handla mat, prata med människor och knyta band. Jag skulle så här en månad senare vilja veta vad denna hord av människor som hyllade artikeln verkligen gjort för att knyta band och bygga broar. Jag är genuint nyfiken faktiskt.

Artikeln av den kände författaren handlade om det finns en strukturell rasism i Sverige, alltså en rasism som existerar på samhällsnivå. Eftersom den ligger som en tung filt över allt annat och inte ens finns i vårt medvetande så vågar jag inte säga om det är så. Det ligger i sakens natur att det är svårt att veta. Det jag däremot vet är att vi lider av en strukturell onyfikenhet i vårt land och det är illa nog.

 

Pontus Herin
Författare och frilansjournalist

Facebook Twitter

5 kommentarer

Vad tycker du? Lämna en kommentar!
Vill du gå i svaromål? Kontakta oss.

  •  

Kommentarsregler

På Sverigesresurser.se pågår debatten om integration och dina kommentarer är en viktig del av detta. Vi vill dock att tonen i kommentarerna ligger på en anständig nivå. Kommentarsfunktionen övervakas i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor. Det innebär att den som kommenterar har juridiskt ansvar för sin text. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som inte följer svensk lag eller nedanstående regler:

  • Kränk inte individer, etniska grupper eller personer av en viss sexuell läggning.
  • Använd ett vårdat språk. Svordomar och könsord godtas inte.
  • Håll dig till det ämne som debattartikeln berör.

Hjälp oss gärna genom att anmäla kommentarer som du anser inte följer reglerna eller går över en anständighetsgräns.

Månadsarkiv

  • Följ oss på Twitter
  • Gilla oss på facebook
  • Vill du annonsera på sidan?
  • Vill du skriva en artikel?