Svenskhet är helt ointressant

Dagens debatt om svenskhet stjäl fokus från de verkliga problemen. Att gradera befolkningen efter personers svenskhet löser varken trångboddhet eller dåliga skolresultat. Det skriver Salar Rashid (S), Stockholms kommunfullmäktige, i en text tillägnad vännen Abdirahim Hassan (V).

Bor man i en Stockholmsförort stöter man på en återkommande företeelse som retar gallfeber på en. Det är problemformuleringar som egentligen borde handla om socioekonomiska förhållanden eller klass, men som idag ramas in och översätts till ett problem om nedmontering av ”svenskheten”.

Ibland kan man fråga sig hur nödvändigt det är att föra en diskussion om ”svenskheten”? Vilka problem vill vi egentligen lösa och vad vinner vi på en sådan diskurs? Framför allt när utgångspunkten omöjliggör inkludering och ett tillvaratagande på gemensamma värden.

Eller menar vi på riktigt att människors missgynnade position i samhället som arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, trångboddhet eller dåliga skolresultat handlar om att människor inte är tillräckligt ”svenska” i förorten, eller att förortens samlade problem handlar om ett nedrustande av ”svenskheten”? I så fall har vi fått mycket om bakfoten.  

Skämtsamt skulle man kunna säga: blondera dem och ge alla svenska namn så löser sig allt. Arbetslösheten kommer gå ner, trångboddheten kommer att försvinna och utbildningsresultaten kommer att vända. Tänk om det vore så enkelt.

Men det som är allra mest upprörande är konsekvenserna av de signaler som upprätthållandet och diskussionen om ”svenskheten” sänder ut till befolkningen i Stockholms förorter. Häromdagen hängde jag i Bredängs centrum, mina hemtrakter. På plats försökte jag starta en politisk diskussion med ungdomar som vistades ute. Jag ställde enkel fråga: vad tycker du är dåligt med ditt område? En av ungdomarna svarade snabbt: mannen vad är bra med Bredäng? Det bor inga “svenskar” här. Alla flyttar härifrån. Punkt slut.

Svaret är lika vanligt som upprörande. Varför definierar vi ett områdes status efter hur många “svenskar” som bor i området? Betyder det att mitt område är för evigt dömt som något dåligt om det aldrig flyttar hit några “svenskar”?

Än värre är det med den taskiga självbilden, som många av oss i förorten lider av. Sarkastiskt nog skulle man kunna säga att ju fler ”svenskar” det bor i ditt område, desto bättre stadsdel. Ju färre invandrare det bor i ditt område, desto bättre stadsdel.

Den som påstår att människor med invandrarbakgrund inte drabbas av strukturell diskriminering, eller att fenomenet överutnyttjas och gått till överdrift, den ljuger för sig själv, eller kanske är den förblindad av diskursen om svenskhet.

För detta är själva essensen av vad strukturell diskriminering innebär för mig: Att ungdomar i förorten undermedvetet nedvärderar och degraderar sina områden och sig själva på grund av vilken bakgrund de eller deras grannar har. Detta utan att analysera vad de själva säger.

Jag ryser varje gång jag tänker på detta fenomen. Men vem kan egentligen klandra dem? Vi matas alla av denna mediala bild av förorten. En kulturaliserande diskurs. En diskurs som jämt utpekar deras föräldrar och grannar som”losers” och deras område som utflyktsorter. Vem skulle inte få mindervärdeskomplex, dålig självbild eller självkänsla?

Det är inte sällan man hör att ”Sverige är ett av världens bästa länder att växa upp i.” Och att “alla i Sverige har lika möjligheter och lika chanser”, är två andra vanliga argument. “Det gäller bara att visa framfötterna.” Förvisso är detta sant. Men det gäller då att först och främst få rätten att betrakta Sverige som allas och hela den svenska befolkningens hemland, vilket en debatt om svenskheten omöjliggör.

Ett hem behöver bara innefatta tre värden för att göra det fulländat: Trygghet, inkludering och möjligheten att kunna växa.

Man brukar säga att arbetarklassens frigörelse är dess eget verk. Detsamma gäller för dessa ungdomar. Det är dags att ungdomen från förorten börjar definiera sig själva.

Salar Rashid
Socialdemokrat i Stockholms kommunfullmäktige

PS. Denna text är dedikerad till Abdirahim Hassan (V). En aktivist, förortskämpe och vän. Du kommer för evigt vara saknad. Vila i frid.