Ovanligt bra resultat när individen tillåts stå i centrum

Stora summor pengar satsas idag på integrationsprojekt med på tok för svaga resultat. Dessa har mycket att lära av det arbete vi har genomfört de senaste åren, och resultaten talar för sig själva: av de utomnordiska invandrare som deltagit i våra projekt har hela 28 procent gått vidare till arbete och 32 procent påbörjat en utbildning. För att fler integrationsprojekt ska lyckas finns det en viktig läxa att lära – det är dags att sätta den invandrade individen i förarsätet. Det skriver Anders Bjurström, vd i föreningen Arbetslinjen Klippan.

Varför är arbetslösheten så hög bland människor med utländsk bakgrund? Det finns många olika åsikter om den frågan och jag kan inte säga att jag vet ett svar som löser alla bekymmer. Men jag kan säga en sak med säkerhet och det är att det idag bedrivs en mängd verksamheter som kostar mycket pengar och som når dåliga resultat helt i onödan.

Vi har under några år bedrivit ett projekt med utomnordiska invandrare, som finansierats med medel från ESF. Vi har haft väldigt knappa resurser och arbetat med en målgrupp som står mycket långt från arbetsmarknaden. Vi har i projektet nått resultat som fått alla vi mött att lyfta på ögonbrynen. Ingen av alla som besökt oss eller tagit del av våra presentationer har tidigare sett motsvarande resultat för en verksamhet med motsvarande förutsättningar.

I projektet har vi totalt haft 292 deltagare från 35 olika länder. De har i genomsnitt varit i Sverige och bidragsberoende mellan fem till tio år. De har i genomsnitt haft tre till fyra års grundskola bakom sig och de allra flesta har haft stora brister avseende svenska språket både i tal och skrift. De var i genomsnitt deltagare i vårt projekt under sex månader.

Resultatet av verksamheten är att 28 procent av deltagarna har gått vidare till ett arbete på halvtid eller mer (vi har inte räknat anställningar under halvtid och timanställningar). Av de 28 procent som gått vidare till arbete så har 48 procent gjort det helt utan någon som helst form av anställningsstöd, riktiga jobb där arbetsgivaren från första dagen betalar hela lönekostnaden fullt ut.

På endast 6 månader går alltså 28 procent av 292 deltagare ut i egen försörjning på minst en halvtidsanställning. 32 procent går vidare till utbildning som ligger i linje med deras plan för att nå egen försörjning.

Vad är det då som vi har gjort under våra 6 månader som helt plötsligt förändrar tillvaron så radikalt för 60 procent av deltagare som varit i åtgärder i snitt 5-10 år utan att lyckas tidigare? Nyckeln till framgången är ett mycket medvetet bemötande och förhållningssätt bland personalen som jobbat i projektet. Vi har haft inställningen att det bara är den enskilda individen som kan ta ansvar i sitt eget liv och att avgörande för om de ska kunna göra det är det bemötande och det förhållningssätt som vi som professionella har.

När deltagarna har kommit till oss har vår första fråga varit: ”Vad vill du?”. Svaret vi har fått har i de flesta fall varit: ”Säg du, du bestämmer.”

Deltagarna har beskrivit att de redan från första mötet i Sverige träffat professionella som har berättat för dem vad de ska göra. Någon annan har haft en plan för deras tillvaro. Först har de fått vänta på att få en plats på SFI. Sedan har de fått gå på SFI på halvtid och försökt lära sig svenska på ett sätt som kanske inte fungerar utifrån deras sätt att lära in. Sedan har de fått vänta igen för att så småningom gå till nästa åtgärd som någon annan ansett de behöver. Inom en ganska snar framtid har de själva gett upp, passiviserats, tappat motivationen och hoppet om att kunna påverka sin egen situation och sitt eget liv.

Det vi har gjort i vårt projekt är att använda ett arbetssätt för att varje enskild deltagare ska finna viljan, modet och motivationen att ta ansvar i sitt eget liv. Vi har aldrig sagt åt någon deltagare vad vi tycker att de ska göra. Vi har i samtal frågat vad de ser för alternativ och tillsammans utforskat alternativen men alltid överlåtit valet till den det berör. Det handlar om att få människor, som genom åren i Sverige placerats i passagerarsättet i sitt eget liv, återfå tron på att deras plats är bakom ratten och att det är deras motor som ska startas.

Det har i snitt tagit tre månader av konsekvent arbete från vår personal att få detta att ske med den enskilde individen. Att väcka den motor som stängts av för flera år sedan.

Inledningsvis skrev jag att det bedrivs mängder av verksamheter som kostar mycket pengar men som ger dåliga resultat. Det handlar om brist på en spelidé och en personal som har kompetensen att spela efter samma spelidé.

Frågan som ställs är ofta ”vad?”. Vad ska vi göra med invandrare utanför arbetsmarknaden, vad ska vi göra med drop-outs. Men det man ofta helt glömmer är frågan om ”hur?”. Enligt mitt sätt att se det så behövs båda delar, men jag tror att ”hur” är viktigare än ”vad”.

Har vi en tydlig tanke om hur vi ska arbeta i mötet med människor och en personal som har detta som ett medvetet och gemensamt bemötande och förhållningssätt så kan vi nå fantastiska resultat. Du kan dra parallellen med ett fotbollslag. Du kan ha elva spelare på planen men om du saknar en spelidé och inte tränar så kommer du aldrig att vinna matchen. Jag spelar hellre med nio man på planen som har en gemensam spelidé och som är samspelta än att jag har elva man som saknar spelidé och inte har några träningar.

Jag är övertygad om att det finns enorma mängder outnyttjade resurser runt om i Sverige idag utifrån att verksamhet bedrivs utan en tydlig spelidé. Kan vi se till att inte en enda integrationsverksamhet bedrivs utan tydlig spelidé och personal som vet hur de ska spela så kan vi med befintliga medel nå så mycket längre.

Kan vi anamma ett arbetssätt där vi genom ett medvetet bemötande och förhållningssätt sätter deltagaren bakom ratten istället för i passagerarsätet så blir också vårt arbete så mycket enklare och uteffekten så mycket högre.

 

Anders Bjurström
Vd för föreningen Arbetslinjen Klippan*

 

*Arbetslinjen Klippan är en personalägd ekonomisk förening utan vinstutdelning som sedan år 1990 arbetat med att skapa metoder för individ-, grupp- och organisationsutveckling utifrån ett empowermentperspektiv.